Herregud. Jag har börjat läsa i boken om Arbogamamman. Det är så hemskt! Jag hann bara läsa de fem första sidorna så grät jag, det värkte i bröstet men jag är ändå tvungen att fortsätta läsa. Mina tankar går såklart till min älskade son när jag läser, jag vet inte hur jag skulle klara av att fortsätta leva om Viggo skulle ryckas ifrån mig som Emmas två barn. Att vakna upp och få reda på att barnen dödats. På det värsta tänkbara sätt. Det finns bara inte! Den tjejen är stark, det måste hon vara.

I dag har jag läst så fort jag fått en ledig stund och jag är bara glad att ingen jag känner har kommit förbi mig i bussen för tårarna rinner nerför kinden...det går bara inte att rå för. Jag känner bara att det är väldigt bra att denna människa som gjort detta sitter bakom lås o bom!